Ringside view
Ytterligare en dag av rundgång. Ett tappert försök av självförsvar. Ändå hamnar jag här. Två steg bakåt, ett åt vänster. Bang, pam, höger, vänster, höger. Ryggen mot repen och blod som försiktigt droppar från nästippen, igen. Jag är här. Här igen. Känns som jag inte ens varit borta, inte ens tagit ett endaste kliv. Vad gjorde jag fel? Vart gick det fel? Är detta ens fel? Jag har ingen anledning.
Varje dag börjar med en rysning. En rysning över att idag också behöva ducka slagen och med vetskapen om att jag ändå får en smäll tillslut. Helt utan anledning. Kroppen fylls av avund. Avund av de runt mig som fått olycka. Jag är en hemsk människa på morgonen. Det syns inte utifrån, men det känns inifrån. Avund för att de har en anledning. Hur mycket jag än ser bakåt och framåt och inuti så finner jag ej en anledning. Jag har blivit en hemsk människa.
Jag skulle en dag själv vilja stå där, två steg framåt, ett åt höger. Bang, pam, vänster, höger, vänster. Det är inte mitt blod som droppar denna gång. Hatet har vuxit. Jag skulle vilja ge tillbaka. Slå honom. Inte han som lämnade mig, utan han som blev kvar. Jag måste figurera honom. Han är min enda anledning. Hatet. Hatet mot mig själv. Jag har blivit en hemsk människa.
Jag är inte här för din skull. Detta är min resa. Jag reser för min skull. Sätt dig gärna här bredvid mig några stopp på vägen. Eller lämna platsen till någon annan.
